Next to WaverleyPark

Kan det jag skriver kallas dikter?
Jag trodde att det bara var väldigt nedstämda människor
som skrev sånt!

Gud, jag vill att Du håller om mig.
Inte för att jag förtjänar det,
utan för att jag behöver det.

Gud, jag skulle vilja att Du höll mig i handen.
Inte för att det behövs,
utan för att jag är så feg.

Det ser ut som att jag kommer att få tillbringa födelsedagen på en sjukhusbrits,
men jag är bara glad att ha fått en tid.

I mörkret, i värmen
med handen mot din rygg.
Där är jag trygg.

Man fryser så hemskt
av att få kalla fötter.

Trots den hårda ytan,
så blir den len mot din kind.
Även en sten kan längta efter beröring.

Ingenting blir någonting
och
allting blir ingenting.

Jag har insett att jag inte kan ge upp.
Förstod det igår då jag träffade en massa barn.

Hur skulle det kännas att ge upp?

Jag väntar och längtar och önskar och vet
att all jävla skit tar en evighet
så känslor av sorg blir till bitterhet.

Tänk om alla bitar föll på plats.
Då skulle livet vara lekande lätt.

Jag måste sluta längta
för det gör att jag vill mer
och all längtan
drar mig bara ner.
Jag måste sluta drömma
för drömmar
skymmer allt jag ser.
Jag måste börja leva
i väntan på att vi blir fler

Och sluta nödrimma
innan mina läsare mig överger.



ps: Första skämtet på den här bloggen. Livat värre.

I regnet kan ingen se dig gråta
och om kvällen kan du gömma ditt eget mörker.