Boll och Kloss del 33
När färgen nästan torkat och hon ser sin förtvivlan rinna nedför väggarna, har hon blivit lugn igen. Hon låser upp dörren och skrubbar hårt för att utradera de stora orden. Under fingertopparna känner Boll hur väggarna löser upp sig och blir nästan genomskinliga. Sedan skriver hon ner allt, ord för ord, bokstav för bokstav. Nu kan alla läsa mina tankar. Nu ser ni rakt in i mig, säger hon till väggar som nästan inte finns längre och text som talar till den som vill höra. Men vad ska nu skydda mitt inre, när inte tjocka väggar finns mer?
Kommentarer
Postat av: Therrorese
Tjocka väggar är både bra och dåligt. Ibland behöver man dem. I alla fall väggar. Kanske inte så tjocka. Men väggar. Jag gör det.
Postat av: tess
det är viktigt att inte stänga till helt och hållet... ett utlopp för känslor är bra... samtidigt förstår jag rädslan av att blotta sitt inre. skitläskigt!
Postat av: LillaNisse
Tror att väggarna finns kvar, om de inte är tjocka så är de tunna eller osynliga...
Det finns alltid en plats för dina egna tankar, som ingen kan se eller höra...
Kram
Postat av: E.
Therrorese: Jag behöver dem också. Är rädd för att tappa all integritet och släppa folk nära, men behöver det samtidigt.
tess: Skitläskigt var ordet!
LillaNisse: Det är sant, men just nu känner jag mig som en öppen bok. Blogg om inte annat.
Trackback
