Next to WaverleyPark

När  färgen nästan torkat och hon ser sin förtvivlan rinna nedför väggarna, har hon blivit lugn igen. Hon låser upp dörren och skrubbar hårt för att utradera de stora orden. Under fingertopparna känner Boll hur väggarna löser upp sig och blir nästan genomskinliga. Sedan skriver hon ner allt, ord för ord, bokstav för bokstav. Nu kan alla läsa mina tankar. Nu ser ni rakt in i mig, säger hon till väggar som nästan inte finns längre och text som talar till den som vill höra. Men vad ska nu skydda mitt inre, när inte tjocka väggar finns mer?

Hon formar åter ord på sina vita väggar, men nu är penseln bred och spretig, färgen skrikande röd. Känslan knivskarp. Orken trubbig. Blicken fjärran frånvarande.
Släpp ut mig ur mitt inre rum, tänker hon men låser samtidigt dörren från insidan.

Den där dagen i parken, var det som att hon träffade verkligheten för ett ögonblick.

Man väljer inte själv alla tillfällen, utan tillfällena väljer en själv. Det var det som hände, för när Boll samlat på sig så mycket där innerst, innuti, inne att det inte gick att bära längre, så började hon tala. Och hon grät. Kloss lyssnade, kramade, väntade. När ord som tagit stor plats lämnar en, blir det ett stort tomrum kvar.

Nu är det berättat. Nu är det sagt.




                                                                                                              Och sen?

Boll sitter på bänken i parken med ögonen slutna. Hon lyssnar till lugnet som infunnit sig. Det var länge sedan hon satt där sist. Nästan så att hon inte minns. Höstluften är klar och den luften ska få rensa hennes tankar. Tankar som varit många och mörka. Den torra obördiga jorden är mindre skrämmande nu när även grannarnas odlingar vissnat ner. Ett hundskall får henne att vakna upp från sin inre värld. Två tassar och en mörk, pigg blick möter hennes. På avstånd hör hon en kvinna ropa. Hennes steg kommer närmre.
- Är det där du är? Jag ber verkligen om ursäkt, säger kvinnan och räcker fram sin hand för att hälsa.
Boll kan inte låta bli att le mot henne och deras händer möts.
- Jag heter E, säger kvinnan.
E som i evighet tänker Boll och presenterar sig.